Det var en gång…

Det var en gång en liten kille som satt i soffan och tittade på TV. Framför honom så visades en sekvens från Novemberkåsan. Det fanns ett visst intresse för sporten så beslutet kom direkt. - Det där ska jag åka någon gång.

Åren gick och den unge blev vuxen. Åren fortsatte att gå och den vuxne blev bara starkare och tuffare. På sitt 35.e år insåg han att det var dags att ge sig på Novemberkåsan, annars fanns det risk att han blev FÖR tuff och stark. Sagt och gjort, i januari bestämdes det att 2004 skulle bli året då beslutet från unga år skulle infrias. I sin Halo väst skapade den ”tuffe” ett lämpligt träningsupplägg. Det såg ut på följande sätt:

April Skruva av (h)järnställningen

Maj Ta det lugnt

Juni Två pass i I5-kogen, 1 st tävling i Arvidsjaur

Juli Fyra pass på Kungsgården, Nattkörningen på 24-timmars.

Augusti Tjyvträning på NM-banorna. Full gas på NM

September Innebandy onsdag vecka 38, Mekning med mc.

Oktober Några armhävningar och hårt tempo på arbetet.

November Ett oförberett GGN och sen hårt tempo på arbetet för att minimera förberedelsetiden inför Novemberkåsan.

Så var då den stora dagen kommen, torsdag den 18 november kl 20.00 påbörjades färden mot Falun/Borlänge. Ensam i bilen utan CD-spelare sjöng sig den urstarke vuxna mannen hela vägen till vandrarhemmet. Framme kl 01.30 mötte han sin sovande åkkompis, även kallad ”polispålsson”. Tillsammans virrade de bort större delen av fredagens förberedelser för att kunna komma i säng så sent som möjligt. Det kändes helt rätt att öva lite sömnbrist dagen innan start. Senare på kvällen anslöt ytterligare en åkare, Emil. Han hade lagt upp förberedelserna lite annorlunda med bl.a. däck krängning ”så sent som möjligt i kyla”. Det hade de andra två åkarna sagt var bra förberedelser. Ambitiös som Emil är så gjorde han så.

På tävlingsdagen började tankarna snurra inför det första problemet. – Kommer motorcyklarna att starta? Det känns ganska kyligt ute.

Ingen visste hur kallt det var och det var nästan ett år sen den starke mannen hade startat sin cykel i kyla. Motorcykeln startade på tredje kicken och han kände frid i sinnet. Den gamle trotjänaren visade att är man från Jämtland så tål man kyla.

Det var tio minuters transport upp till första sträckan. Det är precis lagom för att bli kall. Väl där tog han ett klokt beslut. – Jag kör utan jacka.

Ett perfekt val då sträckan började väldigt snabbt längs en väg. Kylan hinner precis tränga in i benmärgen. Ett annat bra val var att köra i crosshandskar. Det går då fortare att få värme i fingrarna när man stannar för att värma dom på avgassystemet. Det var väl planerat att stanna och vila lite då och då samtidigt med värmningen av fingrarna, man blir mer uthållig om kroppen får återhämta. Väl i mål på första sträckan tyckte han att allt kändes perfekt. – Det måste ha gått fort, för jag är alldeles kräksjuk och gråtfärdig. Det kan väl inte bero på att fingrarna håller på att tina?

Efter sträcka ett så var det trettio minuters transport till sträcka två. På väg förbi depån såg den otroligt kloke och starke mannen att de andra åkte i väst och rejäla handskydd. Snabba beslut måste tas i den här sporten. – Jag tar på en väst och kör i arbetshandskar, det verkar vara senaste modet.

Andra sträckan var 28 km lång och innehöll ca 99 procent sten, katthuvudstorlek. – Vad tur att jag har kontrollerat fjädringen! Den är hårt ställd för det ger mer träning åt överkroppen när cykeln vandrar åt olika håll.

Efter 20 minuters körning var träningsförhållandena perfekta. Trötta armar och 40 minuter kvar till mål. När han passerat mållinjen på sträcka två insåg han att han körde jämt med Emil den förskräcklige men långsammare än polisPålsson.

30 minuters transport till sträcka tre, via depå. Jocke och Sofia servade perfekt. Blåbärssoppa och vit choklad stärkte den redan urstarkes kropp. I depån skruvades fjädringen till lösare för att se om kattskallarna kunde sväljas hela. Ute på trean kom tanken – Hur många katter finns det begravda i området runt Falun.

10 minuter transport till sträcka 4. Efter genomförd sträcka kunde han svara på hur många katter det ligger runt Falun, 1,7 billioner kattskallar. Det visste han för att framhjulet hade träffat varenda en. Om han hade försökt öva på ”stenkörning” hemma på slingan vid kungsgården så hade han behövt 16 år på sig för att köra på de tre stenarna som finns vid trädet efter långa högerböjen, ni vet.

Nu var detta inte sista sträckan utan tävlingsledningen hade lagt in en publiksträcka som avslutning. Om alla sträckor på Novemberkåsan hade samma underhållningsvärde så skulle Novemberkåsans startfält vara större än Gotland Grand National.

Väl inne i depå igen var det bara att ställa ifrån sig cykeln i parc fermé. Det blev ett uppehåll på ca 2 timmar för den nu väldigt starke mannen. Tydligen hade polisPålsson druckit för mycket hallonsaft eftersom det rann rakt igenom och färgade vattnet i toalettstolen rött. Farbror doktorn tyckte att det var brottsligt och sydde in polisPålsson på akuten under natten. Nesligt för en polis att bli kvarhållen för utredning. Därmed missade han kvällens begivenheter. Emil hade tydligen kört på en levande katt, för någonting hade bitit av hans frambromsslang.

Klockan 17.21 var det återigen dags att ge sig ut på sträckorna. Återigen lyckades den starke kyla ner kroppen till 37 grader F. Efter första sträckan på natten var allt frid och fröjd. Åkrytmen var åter funnen och kattskallarna hade inte mjuknat men kändes betydligt slätare.

Ute på sträcka två började lyset att blinka, svart, vitt, svart, vitt för att slutligen stanna i läge svart. Han tog då fram sin ficklampa och provade den i terrängen, - Det kan gå tänkte han, men först ska jag kolla vad som är fel. Han sökte och sökte men kunde inte hitta något som var felande. Med gråten i halsen provade han alla lägen som kunde ställas in på de två omkopplarna och vips så lös det från ett halvljus. –Bättre än ficklampa så nu gäller det att ta sig i mål. Det gick inte fort men det gick framåt. Väl i depå byttes ett antal kablar ut och färden kunde fortsätta men utan något högre tempo.

Efter fjorton timmar i sadeln så kunde den starke köra upp på rampen och lämna in tidkortet.

Det här var en liten historia om en människa som ibland bestämmer saker utan att veta vad som komma skall. Sin vana trogen backar han inte undan utan tar det som det kommer. Det är också en historia om en människa vars tursamhet är stor vilket gör att omständigheterna runt de fattade besluten blir de rätta. Men utan stöd från kamrater i depå och längs spåret så kvittar det nog hur stor tursamheten är.

Utan att det var någon större bedrift så har jag i alla fall gjort det.

Startat och gått i mål på Novemberkåsan.

Eder

P-O Henriksson