Gotland Grand National 2003

- en debutants bekännelser.

Det var en samling ganska tysta, förväntansfulla och lite bleknosade, herrar som kände bussen började rulla. Snön och den tunna isen knastrade under hjulen. Ingen sade något, men vi visste allihop att det var nu, precis nu, det började. Det skulle bli en lång natt på bussen, och det var bara starten på de prövningar som väntade. Hojarna hade vi lastat på ett flak redan tidigare på kvällen. Lastbilen var redan på väg.

 När vi plockat upp Roger i Brunflo räknade Jesse till 1,2,3… 17 ansikten för första gången. Det skulle han fortsätta med hela helgen. Stämningen lättade lite undan för undan, i takt med att crossfilmerna rullade på i videon. Det blev några stopp på vägen, men så småningom var både vi och lastbilen faktiskt framme i Nynäshamn. Vi var i god tid till färjan och kunde konstatera att natten hade varit ganska OK, trots allt.

 Morgonen gick ändå något i moll då klubbens egen hovleverantör av orangefärgade jordfräsar, handlare Uibo, fick reda på att det varit inbrott i butiken under natten. Det var inte några vänliga rövare från Kamomilla stad som varit framme och tagit så lite dom kan, utan riktigt illvilliga tjuvar som länsat vad som fanns av värde. Vad trist, och gement mot den som försöker bygga upp en egen affärsrörelse.

Efter lite ”fame-spotting” på färjan kunde vi i alla fall konstatera att såväl Peter Hansson som Erika Roth och Ingvar Carlsson var med på färjan. Vi befann oss mitt i händelsernas centrum.

När vi kom fram installerade vi oss på luckan P18 och åkte sedan direkt ut till den blivande depån. Där pinkade vi in reviren ordentligt på de ytor vi behövde. Vi lade också beslag på en av de absolut bästa tankplatserna på den första tankslingan. Helt perfekt. Fördelarna av att åka med så många med erfarenheter från tidigare GGN märktes under hela resan. Det var helt strulfritt och alla ställde upp för varandra så att det skulle fungera. Vi fick till och med tid att hissa FEF-banderollen så strategiskt att den nästan syntes till fastlandet, en placering som ordf. Bengtsson skulle varit mycket nöjd med.

    
Bild 1. Vi började med att pinka in reviret i depån                 Bild 2.Vi lade beslag på en av de absolut bästa tankplatserna

Torsdag kväll blev det pasta, pizza och mental uppladdning på restaurang i Visby. Som avslutning på kvällen blev det lite lumparnostalgi på luckan. Först hade vi ett lotteri med fler vinster än deltagare. Det sket sig förstås, men jag är inte besviken J. Det gamla välkända talesättet att ”den som har tur i spel har ofta otur med förgasaren” hängde i luften. Sen vidtog samkväm med glasögonslöjd, fisklinor i rolloffen och andra trix. Jag blev särskilt nöjd med en hängnäbb av en PET-flaska fram på hjälmskärmen. Ett specialtips från team Engström som senare skulle visa sig fungera alldeles perfekt i sprättleran.

 
Bild 3. Lumparnostalgi på luckan, Gullik, Jesse, P-O, Tomas

Fredagen bestod mest av allmänna förberedelser. Även om alla hade mekat och servat färdigt hemma så tog det hela dagen med anmälan och besiktning av cyklarna. På kvällen lyssnade vi på ett avspänt snack med Peter Hansson. Inga direkta nyheter, men lite småsaker att tänka på under tävlingen. Hur man kör om, att bli omkörd och hur man kör stalp. Fiskline-tricket, tejpade tummar och Helosan spensalva i arslet. Det här med spensalvan tror jag kom som en överraskning för fler än mig. Märkligt nog var det ingen som frågade om man behövde salvan även när det inte dammade.

Bild 4. Förberedelser på fredagen, Herr Salomonsson är samlad, inte nervös

Lördag morgon. Dagen GGN! Det var inte bara jag som var upptrissad. De flesta vaknade ganska tvärt strax efter kl fem. Biggles hade förvarnat om kö till frukosten kl 06.15. Helt rätt igen. Det stod folk långt ut på kaserngården innan de öppnade, men det var ”The FEF boys” som hängde med näsan mot glaset.

Vi kom iväg och var ute på Tofta tävlingsområde i god tid. Alla kunde i lugn och ro plocka fram hojarna från flaket och sparka igång. Det skulle visa sig vara värdefullt ute vid starten, vi hamnade långt fram i den första uppsamlingsfållan utan större besvär. Det var långt till start, men istället för att stå och frysa gick vi fram mot första kurvan och rekade lite.

Det var då det hände. Mina nya fullpreppade och helt nödvändiga glasögon var plötsligt borta! Jag blev helt kall. Hur 17 skulle jag klara mig utan glas? Jag sprang i halv panik tillbaks mot starten. Det visade sig att jag mycket riktigt hade tappat glasögonen, men att någon vänlig själ hade hängt upp dem på en markeringspinne. Jag sänder Dig en tacksamhetens tanke Du som gjorde detta, vänliga människa, brorsa till Moder Theresa, typ. Allt under kontroll igen.

Väl tillbaks i startfållan kunde vi följa den första starten. Det såg bra ut, inga större vurpor. Då vi släpptes fram till starlinjen kunde man från vår framskjutna placering lätt välja startposition. Som debutant var det extra skönt att kunna behålla initiativet över utvecklingen. Jag valde en placering allra längst ut på högerkanten. Den som påstår sig vara oberörd av tävlingar kan ju pröva GGN-starten. När över 1.500 hojar varmkör låter det som om helvetets portar står på glänt, och blåröken är nog snarlik. Hetsen är som ett gigantiskt stort mekaniskt hundspann som ylande vill iväg. Framåt, framåt, och pulsklockan hade visat 120 slag/min, redan innan vi hade börjat leda fram cyklarna… PANG, nu jävlar gäller det!

 Jag släppte iväg de mest testosteronstinna råskinnen och hängde lite avvaktande med i andra anfallsvågen in mot första kurvan. Hittade en lucka bakom några som krokat ihop och kunde lugnt flyta igenom. Tunnelseendet kom, adrenalinet pumpade i vågor, körningen och rejsandet blev allt som fanns i hela världen.

Jag hade i förväg gjort upp en taktik för hur jag skulle disponera loppet. Planen var att gå ut lugnt, försöka hitta en egen rytm i åkningen och sedan ligga på ungefär 80% av min maxfart. Hellre ta lite längre tid till körningen än att ”gasa på mig” och vurpa. Sånt tar tid och kraft. Blicken långt fram och inte ligga i precis samma spår som den framför. Taktiken funkade faktiskt. Genom att lyfta blicken lite extra lyckades jag nästan helt och hållet med att inte fastna i köer vid vurpor eller andras stopp.

Bild 5. Undertecknad kör ifrån några medtävlare

De tre timmarna var minst sagt händelserika. Åkningen skiftade hela tiden mellan olika situationer. Ibland var det nära ögat att dras med i en vurpa, slå i backen på kalkstenen eller stalpa framlänges. I nästa stund kom den sköna känslan av att lyckas åka ifrån den fula ettriga tvåtaktaren med gnisslande bromsar som man rejsat med i två km.

 Det är faktiskt svårt att komma ihåg vad som egentligen hände under resten av loppet. Man är så himla koncentrerad på körningen i nuet just då, att allt annat bleknar bort. På andra varvet gjorde jag i alla fall ett stopp för tankning av både mig och hojen. Dags att gå över till sportdryck efter ungefär en timme. Iväg igen. Det flöt på bra. Noterade i ögonvrån att Röda Korset hade ganska mycket att göra. Ibland såg det ut som om folk hade fått hjälp av hela ungdomsgäng med att slakta cykeln och sprida bitarna med flit. Det verkade vara de som satt ned och körde som vurpade lättast på kalkstenen. Vet inte om det stämde men det såg ut, och kändes, så.

Bild 6. Peter snart upphunnen (foto: Carl Hagenblad, www.soe.se)

Den ännu ovurpade Magnus tjoade när han passerade mig på varv tre. Strax efteråt fick jag syn på Peter, min debutantkollega som precis hade brutit av bromshandtaget på en hal kalkstenshäll. Det blev ett ”komfort-stopp”, utan tankning, för mig på tredje varvet med. Med tre varv inom räckhåll hade jag inte särskilt bråttom utan passade på att sträcka på benen, ta en banan och fylla på kamelsäcken. Det var lyx.

 
Bild 7. Komfort-stopp på tredje, med Nicke

Något som var roligt med GGN var att det nästan alltid fanns någon att rejsa med, vilket är en skillnad gentemot åkningen i I5 skogen. Där är det jag som är långsam men här kunde även jag plocka en jämn ström av blåbär hela tiden. Det var riktigt roligt. Mot slutet började jag till och med kunna gasa mig igenom stalpen.

- Jasså, går det att vrida på det här handtaget? Man behöver inte dyka ned med nosen i varje grop som en trött 245:a.

 Det blev faktiskt ett stopp till för en skvätt soppa även på det fjärde och sista varvet. Precis före tankslingan blev jag nämligen tvungen att slå på reserven och i det läget riskerar man inte att få soppatorsk, det vore lite väl simpelt.

Bild 8. Stig, Hans och Peter har kört klart

 Efteråt var det ett gäng ganska nöjda hjältar som pustade i depån. Jag kände mig helt nöjd med min insats. Vi röjde upp, bytte om och kvitterade ut våra medaljer. Vi han kolla lite på eliten och kunde konstatera att Gundersen och gänget nog hade lite bättre snurr på bitarna.

Bild 9. Ganska nöjda hjältar efter loppet. Jesse, Lill-Per, Hans, Peter och Per G.

Bild 10. Mats Nilsson, en av de som hade lite bättre snurr på bitarna

 Tyvärr var vi tvungna att köra in till Visby med Magnus axel, det var trist, men frånsett det klarade vi oss från mer allvarliga skador.

 På kvällen blev det Grand Kalajs med fortsatta tankningsövningar. Det kändes som om vi alla var värda det. Mest värd det var nog Uibo som lyckades knipa en tredjeplats i kungligt gröna klassen. Kolla in den snabbaste varvtiden i resultatlistan, respekt! Bussen hem till luckan blev som en enda rullande karaoketävling.

Ibland är det skönt att komma upp i tid men det hade varit ruskigt skönt att pömsa lite till på söndagen. Nu blev det till att gå upp i svinottan igen. Om hemresan kan man bara säga att den gick som på räls med video i bussen.

Det var 1,2,3… 17 ganska nöjda och möra herrar som lastade av och rensade upp på söndag kväll.

 
Bild 11. Avlastning på söndag kväll

Vad kan man säga om denna tävling? Jo först och främst så hade den inte blivit av överhuvudtaget för min del om inte det funnits några som ställt upp lite extra för oss andra. Nicke som körde bussen P-O Henriksson, och Anders Frisk, i lastbilen och Jesse som tajmade planen och räknade till 17. Ankaret Gullik Sundin och Åke Jönsson gjorde ett kanonjobb i depån. Tack!

 Det här var bara min andra tävling, men jag undrar om inte GGN är en endurotävling när den är som bäst?

 För min egen del finns inte topplaceringar och segerpokaler på kartan. Det är något annat som driver oss motionsåkare. Visst, grattis ni som vinner bucklor men på den nivå som jag kör är enduro något annat än resultat. Tror faktiskt jag känner en lika stor ära och glädje i att bara få vara med och köra. Det kan låta som floskler, men för mig var resan i sin helhet en fantastisk upplevelse, särskilt att få tillfälle att åka det lite mytomspunna GGN. Åkningen var dessutom precis av den karaktär som jag hoppades att den skulle vara. Det var mycket race, lite lerigt och lagom djävligt, så att man fick elda på ordentligt. En lagom utmaning för oss vardagshjältar.

 Men nästa år kan ni lita på att det blir andra bullar, då blir det på riktigt. Är det förresten någon som vet var man får tag på spensalva?

Per Grängsjö

Så var det ju det här med resultaten också.