av Per Grängsjö
Foto: Peter Bergman
Så blev det då äntligen lördagen den 1:a maj kl 09.00 och P-O Henriksson hälsade oss välkomna till Grytans skjutfält. En härlig morgon. Solen sken, det var varmt, och förväntningarna låg i luften.
Det
vill gärna bli bra stämning när ”the FEF” lastar av och startar upp.
Denna morgon var inget undantag. Vi
som mött upp var Uffe Jansson, Pär Edman och Mats Engström i blå ringhörna.
Sedan var det Lennart Paulsson, Stefan Andersson, Jesse Andersson, Mattias
Johansson och Roger Larsson i det orange hörnet. Hans Uibo och Stefan Pålsson
körde för det gröna åkeriet. Vi som svarar för mångfalden i märkesvalet
var Göran Lilja, C-D Westlund samt undertecknad.
När P-O gått igenom planerna för helgens
avrostning och lite diskret kontrollerat att vi fått av dubbdäcken tog Hasse
Andersson över. Han gick igenom inställning av reglage, grundinställning
av fjädring med race-häng både fram och bak. Vi
som varit med tidigare vid liknande övningar fick lite repetition. Det
är bra att få tillfälle att reflektera över egna inställningar, jämföra
med andra, och höra lite nyheter och tips. När Hasse dessutom drog fram sitt kromade
Stanley-måttband och visade några nya trix med eltejp, då var succén given.
Efter uppvärmning var det dags att sparka igång åkträningen. Vi började med att köra en liten kort bana för teknikträning med ganska tight serpentinkörning, och inbromsning från lite högre fart. Som vi alla vet vid det här laget finns det ”inga genvägar till den perfekta inbromsningen”. Det blev väl lite bättre efter hand men det är förbaskat svårt att bromsa effektivt. Jag ställde mig och tittade på lite, och Roger var nog den som laddade på mest och fick till några hissnande stoppisar i lösgruset. Efter en stund hade Hasse en liten genomgång av kurvteknik och den lilla banan utökades med en slinga runt några koner. Precis när vi började bli varma i kläderna och tävlingsinstinkten vaknade blev det dags för akut sjukvårdsträning. C-D Westlund hade otur och gjorde en ”lowsider” i en närkamp och skadade knät, ordentligt. Det är alltid lika trist när någon gör illa sig, men samtidigt vi vet ju alla att skaderisken finns där. Hanteringen av farorna hör ju till sporten.
Jag vet inte om vi kanske tvekade inför uppgiften att försöka svänga för tillfället, men vi övergick i alla fall till att köra startträning istället. Efter lite instruktioner delade vi upp oss i grupper och körde fullt spett i hundrafemtio meter. Vi körde mot varandra så pass många gånger att vi kunde testa starttekniken på lite olika växlar. Det verkade som om de flesta kom fortast iväg på 2:an i det grova gruset. De som halkade efter blev automatiskt bestraffade genom stening, ungefär som på medeltiden, och fick dessutom räkna med att byta lyktglas.
Sedan var det lunchuppehåll i solvärmen. Klubben bjöd på baguetter med potatissallad och diverse pålägg med dricka och banan, perfekt.
Efter lunch prövade vi under P-Os ledning med banläggning av en något längre bana i stafettform. Vi bildade fyra grupper som gjorde var sin slinga inom tilldelade områden. Uffe, Uibo och jag drog första sträckan i öppen terräng. Det blev en snabb inledning där man fick lufta de högre växlarna. Vi lämnade över sträckningen till Mats, Per-E och Roger som hade fått ett hygge med mer träskliknande områden på sin lott. Där fanns både några torrare partier och ett par rejäla surhål. Därefter fick kåsa-veteranerna Lennart, Stefan A samt Mattias dra banan i ett utdikat område med blandskog. Några dikesövergångar piggar ju alltid upp. Den sista gruppen med Jesse, Lilja och Stefan P hamnade i lite äldre granskog ”bland tomtar och troll”. Härlig grönmossa och gräs med bra grepp och lite småkuperat. Sista biten tror jag det var P-O som knöt ihop målgången med starten. Någon sade att det blev 8 km, vilket kan stämma. Slingan är tänkt att utgöra grunden till ”Mulle Racet”, ett varvlopp som klubben arrangerar den 23:e maj. Det blir nog en både rolig och utslagsgivande bana.
Dagen avslutades med att vi körde slingan ett par varv. På sista varvet visade det sig att det fanns ett lagom stort hål för en Honda xr400 i värsta Shrek-träsket. Som tur var hade Lilja, ”den mänskliga lyftkranen”, backspeglarna på. Med cigaretten i mungipan lyfte han obesvärat upp både mig och cykeln.
Söndag:
Det blev morgon igen. P-O började
dagen med att gå igenom planerna med en något mindre, men kanske mer
intresserad grupp.
Det
var Pär-E, Lennart, Stefan A, Uibo, Stefan P, Jesse, Mattias, Roger och Grängsjö.
Dagens gästande coach var Peter Bergman. Vi började med en lättare uppvärmning och kunde konstatera att vi nog åkt ganska mycket dagen innan. Det var stelt och lite svårt att komma igång, men solen sken och fåglarna kvittrade. Snacket var det som vanligt inget fel på.
Det första, och enda, uppvärmningsvarvet på den långa slingan från dagen innan blev faktiskt ingen hit. Det gick kanske för sakta för åkningen ville aldrig riktigt komma igång. Det blev stelt och segt med fastkörningar, kedjekrängning och vurpor. Det var en sådan morgon. Till sist kom vi igenom i alla fall.
Då vi kom tillbaks hade P-O dragit ihop en del av slingans inledning till en ganska teknisk och snabb teknikslinga. Den gick omväxlande på gräs och grus, på öppna fält och genom ett skogsparti med små skogsvägar. Som av en ren tillfällighet liknade den banan för 6-timmars.
Vi körde först igenom slingan några varv, men precis när vi skulle komma igång med tidtagningen var det dags för sjukvård igen. Jesse kraschade så illa att han bröt höger ben. Det var helt bedrövligt. Stämningen var tämligen avslagen när vi hade vinkat iväg ambulansen och det blev en tidig lunch istället för tidsträning.
Efter den soliga lunchen i gröngräset med jättemackor, banan och fika var dock alla på bättre humör igen. Med långtidsminnen som guldfiskar ungefär ”Har jag varit här förut...? Har jag varit här förut…?” återvände vi ganska snart till ordningen. Tidsträningen i den utvalda sprintsektionen av banan kunde börja.
Först körde vi så fort vi kunde på tid. Det gick ganska fort. Sedan hade vi en liten genomgång om spårval och vikten av ett bra utgångsspår och få med sig fart ut ur kurvan. Vi körde lite till och kände på det som sagts. Ny tidtagning visade att vi körde ännu fortare. Därefter var det dags för detaljstudier av idealspåret i tillämpad kurvteknik, dvs kurvtagning med P-O och Uibo. Vi fick veta vad apex är och hur svängen kan och bör disponeras.
Efter det körde vi några varv igen. Det var inget fel på motivationen, och vägvalet var klart snävare än tidigare. Mattias var så taggad att han valde warp-fart i kompassriktningen istället för bansträckningen tror jag. Efter den tredje tidtagningen kunde vi själva konstatera att det var dags att avsluta innan någon mer gjorde sig illa. Riktigt kul åkning i hög fart!
Vid den avslutande genomgången var vi alla överens om att det hade varit en lärorik helg med mycket rolig åkning. Det var naturligtvis tråkigt att Calle och Jesse gjorde illa sig. Det dämpade helhetsintrycket av helgen något, men vi får hoppas att de snart är på benen igen. Grunden till den nya slingan blev bra och sättet att lägga banan på var vi mycket nöjda med allihop. Tidsträningen fick gälla för helgens tävlingsmoment. Stefan A, Lennart P och Mattias J som hade varit allra snabbast, med samma tid, fick var sin segerbuckla i form av en kaffekopp med sig hem.
Det kanske är någon mer än jag som fått svara på frågor om varför jag håller på med just enduro efter denna helg. Det enda svar som jag ser är att belöningarna på något sätt ändå är större än riskerna. Vi gör vad vi kan för att hanterar skaderisken med kunskaper, träning, hjälmar och skydd. Den direkta belöningen är väl kanske begränsad till lite enzymer och spårämnen i hjärnan, om det vet jag mycket lite. Vad jag vet mer om är att vissa sporter lockar till sig oss som inte nöjer sig med att vara åskådare till livet. Vi som inte får ut så mycket av att betrakta tillvaron på TV, utan faktiskt vill vara deltagare, oavsett vad det gäller. För oss går ekvationen ihop. Enduro är på riktigt.